top of page

Står du eller någon annan i vägen för dig?



Ja, vem står egentligen i vägen för din egen utveckling och förändring? Om du nu känner att varken du eller någon annan gör det utan du är helt tillfreds med ditt liv och dina livsval, så behöver du kanske inte läsa det här. Men du är förstås varmt välkommen att göra det ändå!


Systerskapa! har en egen facebookgrupp som modereras av mig själv och Karin. Varje vecka lägger vi upp något som vi kallar för Veckans fundering och tanken med det är att sätta igång funderingar, tankar, känslor och samtal - både hos en själv, med sin omgivning men också i gruppen. Vi lär av varandra och även om vi har många liknande erfarenheter så är varje samtal unikt och ger en alltid någon ny infallsvinkel och något otänkt att tänka på.

Sen vi öppnade upp dörrarna till Systerskapa! har sju funderingar lagts upp på sidan:

  • Ger du för mycket?

  • Vem vill jag vara?

  • Är det du vill samma sak som det du behöver?

  • Hur tar jag hand om mig själv?

  • Finns det ett kollektivt dåligt självförtroende

  • Hur låter ditt självprat?

  • Ställer du män i vägen?

 

Det har tagit lite tid för samtalen att komma igång. Det är fullt förståeligt av flera skäl. En ny grupp - vad har den för ambitioner? Har jag tid med det här? Är det en trygg plats? Orkar jag?

Så småningom har samtalen kommit igång. Det är ännu en handfull personer som deltar men så sakteliga blir de fler. Vi trevar lite, känner av, söker.


Det intressanta är att det för mig är vissa saker som kommer upp som blir en ren bekräftelse på att den här gruppen och det här initiativet behövs. Och glasklart är att vi MÅSTE lära om och bryta en hel del gamla inrotade mönster. Om vi vill att något ska bli annorlunda i världen.


Här kommer några iakttagelser om vad som funderats på runt de sju frågorna.


Rädslan för att visa sig sårbar

Det finns en rädsla för att vara sårbar och lämna ut sig. Även i ett privat forum med bara andra kvinnor. Trots att Systerskapa! är ett forum som kommit till just av den anledningen att vi ska kunna känna oss trygga att tala öppet för att kunna utveckla oss själva och samtalen, så finns det en rädsla för att dela med sig av egna upplevelser, tankar, känslor. Det gör mig sorgsen och lite förbryllad. Vad är det som gör att vi upplever att vi inte riktigt vågar vara sårbara, öppna och uppriktiga? Jag vet att somliga har varit med om att få en kniv i ryggen av andra kvinnor. Självklart blir man rädd och försiktig av sådant. Helt förståeligt. Men hur ska vi då kunna prata om det som är på riktigt och kunna åstadkomma förändring, om vi inte vågar, igen och igen?


Svårt att skriva om det som känns viktigt

En del tycker att det är svårt att skriva, svårt att formulera sig. Varför avstår vi hellre än att berätta att vi tycker att det är svårt och prova ändå? Kanske kan en visa för andra att “jag tycker det är jobbigt att uttrycka mig i skrift men jag gör det ändå för att det jag vill säga känns viktigt”.


Det dåliga samvetet

Vi är överfyllda av dåligt samvete. Några av oss är bättre på det här med att ta hand om sig själv än andra. Utan att ha dåligt samvete. Gemensamt för oss verkar vara att vi är 50+, har stora eller utflugna barn och är singlar igen efter 1-2 äktenskap. Men många, alltför många, vittnar om att den egna hälsan eller välbefinnandet kommer, om inte allra längst ner på listan, så definitivt inte överst. Och även om vi prioriterar upp att göra sköna saker bara för oss själva så är det nästan alltid parat med ett dåligt samvete för att vi gjorde det. År 2023.


Våra inre dialoger

Vårt självprat låter naturligtvis olika för olika individer. Det som ofta verkar vara gemensamt är att det inte är alltför schysst. Den inre dialogen handlar ofta om att inte duga, inte räcka till, inte tro att man är nåt…Här verkar vi dock genomgå en förändring, till min glädje. Vissa kämpar mot härskartekniker och maktmissbruk och använder självpratet för att inte gå i fällan. Någon självpratar som ett verktyg att analysera och utvärdera situationer som uppstår. Min egen inre dialog är otroligt spretig men jag har genom aktivt arbete fått den att skifta från att ofta vara lite melankolisk och grubblande till att vara kärleksfull mot mig själv med fokus på det som får mig att må bra. Det går. Med mycket meditation och livsval som inte alltid är eller har varit lätta.


Så kan vi nu dra några slutsatser av det här?

Jag tror det. Som jag inledde med att skriva så är min fasta övertygelse att Systerskapa! behövs. Vi behöver öva på och lära oss att dela med oss av det som hindrar oss från att leva ett liv som vi vill ha, att göra det som utvecklar oss och genom det orka och våga bryta mönster och göra saker annorlunda. För det måste vi, vi måste GÖRA annorlunda om det ska BLI annorlunda. Vi måste våga utmana oss själva och vår omgivning. Vara obekväma. Orka skapa dålig stämning och vara kvar i den utan att släta över. Med ett starkt systerskap i ryggen blir det om inte lättare så i alla fall mindre obehagligt. Vi behöver varandra. Vi vill att du ska känna att du kan få stöd i Systerskapa! och kunna landa mjukt i din förändringsprocess. För faktum är att vi ofta står i vägen för oss själva. En del av oss ställer en man i vägen allt som oftast, men även det är ju något som går att förändra.


Vill du få tillgång till mer tankar och samtal om hur det här kan gå till, i ett tryggt och avgränsat rum, så är du varmt välkommen att vara med i en av våra workshops, eller Systercirklar, som vi kallar dem. Vi är max 10 kvinnor och under 3 timmar skapar vi förutsättningar för ett eget fortsatt arbete och kontakt med ett växande systerskapsnätverk. Nästa workshop är planerad till den 29 april på anrika Saltskog gård i Södertälje. Skicka ett mail till systerskapa@gmail.com om du vill vara med!


Facebookgruppen är privat och du söker bara upp Systerskapa! och ansöker om att gå med.


Vill du veta mer om oss - mig och Karin och vår vision? Det gör du här!

61 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Comentarios

Obtuvo 0 de 5 estrellas.
Aún no hay calificaciones

Agrega una calificación
bottom of page