Hur självförtroende, mod och kreativitet hänger ihop.
Modig är inget man är, det är något man gör.
Häromdagen pratade jag med en vän, en sån där ny syster i mitt liv som jag har för vana att lägga mig till med. Vi har inte känt varandra mer än halvår ungefär men vi fann varandra direkt och delar passionen för konstnärliga och kreativa uttryck - ju fler desto bättre (i motsats till vad andra försökt pådyvla en genom åren - ”du måste fokusera på EN grej!”).
Vi är jämngamla, det vill säga 50+, vilket verkar vara en ålder där många människor börja tänka på att det är nära till pensionen och att det nog är försent att sadla om. För både mig och henne är det precis tvärtom, det enda som hindrar en från att prova nya grejer och utveckla sitt spektrum av uttryck är att dygnet trots allt bara har 24 timmar samt att en del saker helt enkelt kostar pengar som inte alltid finns. Själv behöver jag sova lite också vilket jag inte tror att min vän behöver…
Under vårt senaste samtal berättade hon att hon nu ska börja plugga igen. Exakt vilken utbildning det blir är inte helt klart men det handlar om skrivande. Den här anmärkningsvärda kvinnan sysslar redan med inredning, produktutveckling, styling, byggprojekt, foto, konst, design och säkert fler saker som jag glömt eller inte ens vet om. Hon har redan jobbat en del med skrivande och språk, korrekturläst och redigerat böcker. Och nu är det dags att ta nästa steg och fördjupa sig på allvar. När vi pratar om det här får jag en sugande lyckokänsla i magen för att det låter så kul och och jag vill genast också börja plugga, kanske konstvetenskap som jag tänkt på så länge!
Vilken jädra säg-ja-till-livet-mästarinna!
Som vi gör nu för tiden, så postade hon ett inlägg på sociala medier där hon berättade om denna nya väg i livet och hur glad hon var för att det skulle bli verklighet. Jag läste och gladdes igen. Vilken kvinna! Vilken jädra säg-ja-till-livet-mästarinna! Förbryllande nog visar det säg när vi pratar med varandra, så reagerar inte alla på det sättet. Flera har hört av sig och undrat om hon vet vad hon gör, om hon tänkt igenom det här, om det inte är försent att börja plugga, om det verkligen går att leva på skrivande, om hon ens kan få något vettigt jobb. Och så vidare. Jag menar..what? Här har vi en människa som borde fungera som förebild för resten av mänskligheten med sin livsåskådning och så blir hon bemött så? Varför?
Hur jag väljer att leva mitt liv är det viktigaste av allt.
Det sorgligaste jag kan tänka mig är att gå mot livets slut och veta att jag ville göra olika saker men jag avstod för att jag inte vågade. Jag har bara ett liv, som jag vet om. Det livet går inte i repris och det är inget genrep. Klyschigt men väldigt sant. Eftersom jag inte är troende i traditionell bemärkelse så går jag inte runt och tänker att jag ska vara en god människa för att bli belönad i nästa liv, eller i himlen eller vart det skulle bära av. Jag vill gärna vara en god människa för dem jag har omkring mig i det här livet och faktiskt för min egen skull. Jag är viktig för mig. Jag betyder jättemycket för mig och hur jag väljer att leva mitt liv är det viktigaste av allt.
Jag, som så många andra kvinnor, har ägnat hela mitt liv till att ta ansvar för andra - praktiskt och känslomässigt. Jag är expert på att ta ansvar för andras känslor och har svårt att sätta gränser till mina närmaste. Jag är fena på att ställa om blixtsnabbt om någon av dem andas att de behöver mig till något. Jag övar på det här med gränserna men det är svårt för mig. När jag nu, efter 50 fyllda, har tagit mig friheten att göra det jag älskar och vill, utan kompromisser, så är det också bara jag själv som har ansvar för att navigera mig fram bland gamla och nya beteenden. Både hos mig själv och de runt mig. Det är hissnande härligt och jävligt läskigt. Stundtals obehagligt. Näst intill omöjligt. Jag får göra om och göra rätt. Eller i alla fall annorlunda.
Jag gillar att andra ser mig som modig, som någon som vågar.
Själv har jag nästan bara fått en massa pepp, hejarop, stöttning, fina kommentarer och kärlek sen jag tog mitt beslut att lämna mitt tidigare trygga jobb och satsa på min dröm. Det betyder allt! Det jag får höra mest av allt är att jag är modig. Det gör mig förstås glad och stolt över mig själv, jag gillar att vara modig. Jag gillar att andra ser mig som modig, som någon som vågar. Det är fasen fint och viktigt!
Men. För lite sen hade jag ett digitalt samtal med en annan syster som är en fantastisk konstnär - på fritiden, så att säga. Samtalet handlade just om gränser, begränsningar och vem som egentligen sätter dem för oss. Hon sa att hon så gärna skulle vilja satsa mer på konsten men att hon inte är lika modig som jag. Varpå jag svarade, utan att vet riktigt var det kom ifrån, att ”modig är inget man är, det är något man gör”. Efteråt har jag tänkt jättemycket på det där. Vad betyder det egentligen? Är det sant? Vad ÄR mod och hur är man modig?
Så här står det i Svenska Akademiens Ordlista:
mod substantiv ~et
1 tapperhet; kurage; fatta mod samla moralisk styrka att kämpa vidare
2 sinnesstämning: väl till mods; illa till mods
Och så här står det i Svensk Ordbok:
Att handla utan fruktan för följder såväl i fråga om fysisk som psykisk oräddhet.
Jag tänker att det faktiskt bekräftar min tes om att det är en aktiv handling som krävs. Att man fattar ett beslut om att göra något man vill (helst) trots att det känns skrämmande, obehagligt eller kanske irrationellt plus att det faktiskt kan innebära en risk. Att vara rädd och känna bävan men att övervinna det för att viljan och längtan att skrida till verket är starkare.
När jag skickade in min avskedsansökan mådde jag fysiskt illa.
När jag hoppade av mitt yrkesliv på det stora lastbilsföretaget, med en trygg, förutsägbar tillvaro med en schysst lön och fina kollegor, så var det inte på grund av att jag är modig av naturen och att det bara var att trycka på den knappen. Inte. Alls. Jag gjorde det trots att jag var livrädd. När jag skickade in min avskedsansökan mådde jag fysiskt illa. En gång var jag till och med på väg att dra tillbaka den. Men det gjorde jag alltså inte och idag, två och ett halvt år senare, kan jag med övertygelse säga att det är ett av de bästa besluten jag fattat i mitt liv. DET VAR MODIGT GJORT! Jag VAR inte modig, jag gjorde ett val utan fruktan för följderna.
Möjligen kan man säga att jag är ganska orädd av mig. Och då talar vi inte om orädd som i äventyrlig på ett fysiskt plan. Jag har noll längtan efter att äventyra utanför mitt huvud, så att säga. Bergsklättring, ballongflyg, backpacking och motorcykling är inget för mig. Jag kan förstå tjusningen på ett teoretiskt plan men jag vill VERKLIGEN inte utmana mig på det sättet. Och det är helt okej. Min orädsla handlar om annat. Som till exempel att utforska min kreativitet. Eller att starta ett nätverk och hålla workshops om feminism och systerskap. Här finns ingen rädsla, bara lust och driv.
En annan person kanske älskar att hänga upp och ner i linbana över en ravin men känner skräck inför att prata om sina innersta tankar och känslor. Vi är olika.
We can choose courage and we can choose comfort but we can't have both. Brenée Brown
I min värld upplever jag att kvinnor är kreativa. Konstnärligt och på andra sätt. Vi är lösningsorienterade och hittar snabbt sätt att få tillvaron att fungera för oss själva och våra nära och kära. Många är konstnärligt kreativa på olika sätt - ofta mer än ett - det finns en närhet till skapande på ett slags intuitivt och känsligt vis. Det som ofta saknas är självförtroende. Och det genomsyrar allt i den kreativa processen. Från att inte ens sätta igång med skapandet av rädsla för att ”göra fel” till att inte våga visa upp det hon skapat av rädsla för vad andra eventuellt ska tycka.
Kvinnor är sen länge fostrade och skolade i att inte sticka ut hakan. Behaga är bra, det ska vi bli bäst på. Att vara knöliga och skaviga är mindre bra. Att synas och ta för sig utan att be om lov är inget vi flickor uppmuntras till. Kanske är det på väg att förändras, jag hoppas det. Jag har ju mest jämnåriga kvinnor omkring mig men jag har också en ung vuxen dotter. Vi samtalar om mycket - allt, tror jag - men jag är inte närvarande i alla hennes olika rum där hon samspelar med andra så jag vet inte allt om hur hon och hennes jämnåriga agerar. Så mina upplevelser och iakttagelser utgår från min egen sfär.
Sen vi startade vårt nätverk, eller rörelse, Systerskapa! för ett år sen, har jag pratat och skrivit med många kvinnor. Många uttrycker en önskan om att vara mer kreativa, att ta sitt skapande till en ny nivå, en vilja att äga sin tid och själv ta ut riktningen för sitt liv i högre utsträckning. Lika många uttrycker känslan av otillräcklighet och bristande självförtroende. Vill men vågar inte. En stark längtan efter att uttrycka vem man är men rädslan för att det inte ska vara bra, rätt eller tillräckligt vinner dragkampen. Trygghet är avgörande. Den tryggheten kan vara flera saker: ekonomisk förstås, men lika ofta tryggheten som finns i att inte sticka ut hakan och därmed att ta istället för att ge.
Mod, kreativitet och självförtroende tätt sammanlänkade.
För mig är mod, kreativitet och självförtroende tätt sammanlänkade. Kanske snarare en cirkelrörelse utan början eller slut. Bejakad kreativitet skapar självförtroende som ger förutsättningar för modiga val som ger utrymme för mer kreativitet.
Exakt hur det kan se ut för dig vet bara du.
Här kommer min väl beprövade tips på hur du kan underlätta processen:
1. Umgås med likasinnade. Människor som ger dig energi och kan samtala på riktigt, utan prestige.
2. Skriv. Skaffa dig en fin anteckningsbok och skriv ner allt du behöver. Definiera vad du vill för dig själv - i skrift. Effekten av kopplingen mellan hand och hjärna är oomvistad.
3. Meditera. Behöver egentligen ingen närmare förklaring. Effekten av meditation är numera bevisad - den grå massan i hjärnan ökar av regelbunden meditation. Även korta stunder.
4. Fysisk aktivitet. Endorfiner är the shit.
5. Träna på att inte kohandla med dig själv. Uttryck din vilja och stå för det - inför dig själv och andra.
6. Var tydlig - inför dig själv och andra.
7. Öva på att säga nej utan att förklara varför nästa gång du känner att du är på väg att gå emot din vilja. (Min i särklass svåraste gren!)
8. Skapa egen tid att göra det du vill. En vecka har 160 timmar så antagligen finns det tid även om din inre röst säger något annat. Om du drömmer om att måla, gör det i 15 minuter om du inte har mer tid. Det är tillräckligt för att kicka igång systemet.
9. Se dig själv som inspiration för andra. Tjejer och kvinnor behöver förebilder för att se vad som är möjligt.
10. Spendera tid i naturen och stanna gärna upp och klappa ett träd lite då och då.
11. Ge fan i sociala medier eller att streama serier. Den tiden är bara bortkastad och skapar dessutom stress. Punkt.
Dessa 11 punkter skapar på ett eller annat sätt utrymme för själen att växa, tankar att formas och så småningom har många små byggstenar blivit en plattform att stå på. Eller varför inte en scen där du själv är huvudpersonen i din egen historia?
Vad är DU rädd för? Att misslyckas? Att lyckas? Vad folk ska tycka och tänka? Dela gärna med dig i kommentarsfältet!
Lev väl,
Madeleine
Om du tycker att den här texten gett dig något av värde och vill ha mer av den varan, så finns Systerskapa! där vi tillsammans utforskar systerskapet som ett sätt att utvecklas som människa och kvinna i en trygg och stöttande miljö.
Sometimes what you’re most afraid of doing is the very thing that will set you free. - Robert Tew -
FB Systerskapa! Detta är en privat grupp så du letar upp sidan och ansöker om medlemskap.